Idag var första dagen på Norrabergets julmarknad i Sundsvall! Jag, Amanda och hennes mamma var där och sålde våra hantverk. En riktigt lyckad dag som till och med gick lite bättre än plus minus noll efter hyra och material. Mycket folk och lite vitt på backen gjorde stämningen fantastisk!
Vad duktig du är! Fina grejer, ser så mysigt ut!
SvaraRaderaJag blev så ledsen över att höra om finaste Klara. Ville inte fråga rakt ut på Instagram direkt, men vad var det som hände egentligen? :( Så himla hemskt. För både er och gubben. Men skönt att Gubbisen nu har fått en ny kompis!
Önskar jag kunde ha Kajsa och Lillen hos er som du säger, vore ju ypperligt. :) Mer upp vill jag ju bara, det är bara boende som är kruxet! Och försöka få min envisa kille att vilja flytta. ;)
Kram på er!
Tack! :)
RaderaJa det är en stor sorg verkligen, jag känner fortfarande som ett tryck över bröstkorgen. Det är en stor tröst att hon vilar alldeles nära gården i alla fall. På den finaste plats jag vet.
Klara fick vad som först såg ut som en vanlig kolik. Jag började gå med henne direkt när jag såg symptomen, i flera timmar. Tills att veterinären kom, hon tog tempen och den visade 39,7 grader. Stackarn höll ju på att brinna upp! Och så hög feber tydde då på att det inte var en vanlig kolik. Det skulle visa sig att hennes tunntarm var inflammerad och helt ur funktion. Veterinären slangade ut 25 liter vätska och foder ur magsäcken som med andra ord var mer än överfull. Normalt har de tydligen runt 2 liter där. Hon hade alltså nått ett skick som var uruselt inom loppet av hur lite tid som helst. Jag stod och hade ångest och tänkte om det var vi som bar skulden? Om vi fodrat henne för mycket trots att vi portionerat ut mat åt henne. Men som tur är, för sinnets skull, så sa veterinären att detta berodde på att hästar får i sig jord och smuts denna årstid när det inte kommer någon snö, och speciellt hästar som verkligen dammsuger backen, så som Klara gjorde, hon var ju på rötter och allt möjligt.
Vi hade kunnat ta henne ner till Uppsala och testat möjligheten på kliniken där, men med tanke på den omfattande vården hon isåfall hade behövt skulle inte ens våran höga försäkring på henne ha räckt. Och inget säger att hon ens skulle ha klarat den långa färden ner.
Till sist tog vi det tyngsta beslutet, och jag ser fortfarande Gubbens sorgsna ögon när vi lämnade stallet för sista gången. Åh, han visste så väl...
Ja, kämpa er uppåt i landet! Boende är alltid ett krux, men det finns billiga paradis här i kretsarna om man letar noga :) Men det kan ju vara bra att få med killen på det hela också ;)
Kram!