Trädgården och hjälpande händer

Det har blivit en del sena kvällar i trädgården sista tiden. Vi försöker förbättra för de buskar och träd vi har, plantera lite nytt och anlägga en köksträdgård. 

Gottfrid uppskattar att vara ute, vilket underlättar betydligt. Han gräver och krattar och tar efter vad vi gör, och helst med de verktyg och redskap vi använder. Vilka små människor dom är barnen. Utöver det är han förste kattvakt och skrattar så det ekar när dom springer förbi och gör krumsprång. 

Hästarna betar på de ytor vi vill hålla öppna och gör ett enormt jobb åt oss. 

Sakta men säkert tar köksträdgården form, även om det kommer vara mitt långa sommarprojekt. I år tänker jag faktiskt inte jäkta ett enda dugg mer än nödvändigt. 

Körsbärsträden är i full blom och jag blir ståendes för att titta på dem flera gånger om dagen. 

Och i rabatten avlöser blommorna varandra och snart är det pionernas tur!

Dagarna som går

Denna vår har jag haft mycket mer energi än de senaste två åren, i och för sig kunde jag skylla på graviditeten i fjol. Men ändå. Mandelmanns tvprogram har hjälpt mig mycket vad det gäller inspiration. Som en spark i arslet att komma igång. Jag har länge velat ha en trädgård för självhushållning av grönsaker och rotfrukter och i år kämpar jag till och med mot tjälen för att ligga så bra till tidsmässigt som möjligt. Till vänster om byggnaden på bilden ovan anlägger jag nu en trädgård i pallkragar, med växelbruk i åtanke.

Det blir många pauser med lokal litteratur, te och godsaker. Sånt som får en att orka.

Mamma och pappas hund Raider (som jag är lite av en dagmamma åt) och Gottfrid övervakar arbetet. När de inte sover.  

Hästarna fäller sin vinterpäls och det syns hur de trånar ut över markerna och letar i det torra fjolårsgräset efter nya strån. Dom vill ut på bete. Nu. 

Jag är alltid lika otålig på att våren ska komma igång, och samtidigt vill jag vara kvar i den här känslan så mycket längre. I början av allt. I starten av året. För i min värld börjar året nu, efter den långa vintervilan. 

Liv i huset

Från och med idag blir det lite mer livat i huset, vi har nämligen blivit med två katter. Kalle är en riktig kattmänniska medan jag alltid varit mer för hundar. Men någon valp har vi inte tid att skaffa så katter kändes som ett bra alternativ då huset känns lite tomt utan djur. Vi har dessutom en himla massa möss som jag gärna ser mindre av.

Elsa och Anna är sex månader och uppväxta hos Kalles bror, så vi har känt dom sedan innan, vilket känns skönt. Dom är himla trevliga och så välkomna till Pottäng! 

Sy en keps

När man inte riktigt hittar det man söker, då får man allt ta tag i det själv. Jag har letat efter en sån där skepparmössa, eller keps som jag säger, men inte riktigt hittat det jag sökt. Inte till rätt pengar i alla fall. Så jag letade reda på ett mönster på nätet, modifierade det kraftigt och satte mig vid symaskinen med en bit tyg från Ikea och en remsa jeanstyg från Kalles gamla brallor. En timme senare var den klar!

Jag har funderat på att göra ett mönster med beskrivning, men så mycket egentid är sällsynt, så vi får helt enkelt se.

Raketfart

Ällingarna växer med raketfart. Det är både roligt och lite sorgligt att dom bara är så där pytte en kort stund. Man kan redan se deras typiska löpanksdrag, gångstilen och den upprätta stilen. Så förtjusande!

Redan nu börjar vi fundera på en kull till. Vilket skulle vara möjligt nu när vårt ankhus är så välfungerande. Men dessa små får stanna inne i några veckor till innan de får ta med sin värmelampa och flytta till Ankeborg. Det är så härligt att ha nära till och mysa med dom när de är så små, och då är ju köket det självklara valet! 

Kläcka fram löpankor

Hela vårt ankintresse startade när vi fick två cayugaällingar i bröllopspresent sommaren 2014. Dom växte upp till två stiliga damer och i brist på fler av samma sort i närområdet så köpte vi två ettåriga löpankor, en hona och en hane. Eller en anka och en drake. När honan började lägga ägg så blev jag sugen på att testa kläcka fram några, och jag tog tag i det hela då den ena cayuga damen dog knall och fall en kväll. Nu måste jag försöka utöka flocken.

Jag lade först in fyra ägg, två från cayugaankan och två från löpankan. Men när det var dags att lysa dem kunde jag konstatera utefter de illustrationer man fick med kläckaren att cayugaäggen inte var befruktade av löpanksdraken, men att löpankshonans ägg däremot var det! Efter ytterligare någon dag tyckte jag mig se att de hade dött och jag bestämde mig för att börja om. Så här i efterhand skulle jag nog inte vara lika snabb i det beslutet. Det kan ha hänt att jag inte riktigt visste vad jag egentligen såg.

Jag lade in åtta nya ägg efter någon vecka och nu började det hända saker. Jag läste på mer om lysningen och hade mer is i magen. Det skulle visa sig att några av de ägg som jag även nu trodde hade dött var levande, så man ska inte alltid vara så snabb att ta beslut, speciellt då man är nybörjare.  Det har jag verkligen lärt mig. Men två ägg plockades bort då de uppenbart inte levde.
Jag vände äggen tre gånger om dagen, ökade fuktigheten de sista dagarna och till slut kunde jag börja se sprickor på äggen.

När sprickorna började synas började också min stora väntan, jag tänkte att nu händer det! Men det tog ca tre dygn till. Men när det väl blev riktiga hål igenom både skal och hinna så kläcktes alla inom ungefär ett dygn. Och jag ville SÅ gärna hjälpa dom ur sina skal, men jag höll fingrarna i styr och dom fixade allt själva! Ett ägg har troligtvis dött några dagar innan det var dags för kläckning, men fem av sex känns ändå som okej odds.

Här är dom två första att titta ut. De fick vara kvar i kläckaren tills de var hyfsat torra. 

Sedan fick de flytta till en stor zinkbalja med halm och en värmelampa. 

Där har de trivts riktigt bra, de justerar själva värmen genom att ligga direkt under lampan eller flytta ut mot sidorna. 

Till mat får de kokt äggula och vatten på ett litet fat, de kan lätt drunkna så man får tänka efter hur man serverar vattnet. 

Nu är det bara och hoppas på att de fortsätter att må bra och växer så det knakar!

Hej igen!

Det är svårt med alla sociala medier som finns nu. Vad vill man satsa på? Jag har haft dåligt samvete för bloggen så många gånger sedan sista inlägget i höstas. Jag har tänkt lägga ner och jag har samtidigt känt NEJ. Jag använder min Instagram flitigt, nära nog varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Men allt som oftast tycker jag inte att det räcker till. Inte när det kommer till gården. Jag kom att tänka på det lite extra nu när vi fick ällingar inatt. Jag tycker själv om att läsa långa ingående inlägg om det jag är intresserad av, och om någon där ute vill ha någon annans tips och idéer om hur man kläcker fram löpankor i en budgetkläckare så delar jag gärna med mig av det.

Så.. Nu kör vi igen bloggen. På lagom fart. Vi hejar på varandra några gånger i veckan och tar det därifrån. Och nästa inlägg fyller jag med allt jag lärt mig om löpanksägg i kläckmaskin!