Far och son

Det är så fint när far och son har tid tillsammans. Varje dag efter arbetet brukar de ta igen den förlorade tiden tillsammans. Snusa bebisdoft, ligga på bröstkorgen och träna nacken, prata om dagen och bara mysa. Man blir varm i hjärtat.

Härliga helger

Helgen tillbringade jag och Gottfrid hos mina föräldrar som har sin gård en kilometer från vår. Kalle jobbade nämligen natt hela helgen och sov då på dagarna. Då brukar jag och ungen hitta på annat skoj än att sitta hemma och försöka vara tysta. 

Vi har vandrat runt i mammas fantastiska trädgård och förundrats över alla blommor och växter hon har. Jag blir så imponerad och inspirerad - samtidigt som jag vet att jag själv aldrig kan ha en sådan trädgård. Jag är inte intresserad nog, och definitivt inte kunnig nog! Därför avnjuter jag hellre hennes emellanåt och planterar sånt som klarar sig själv hemma hos oss.

Överallt finns krukor och växter, allt från klassiska pelargoner till ovanliga buskar och träd.

Kalle kom förbi varje dag innan han for till jobbet igen för att snusa bebis.

Mamma kröp omkring i sin köksträdgård som var helgens projekt att göra iordning.

Fåren stod på höjden och såg på oss som små myror längre ned.

Mormor var i sin stuga på gården och fixade och myste på när solen väl kom fram.

Medan pappa fixade med grillningen.

Vi tar alltid många fikapauser i vår familj, det är viktigt. Både för att man ska orka jobba på och för att mysa och snacka skit. Alla har näsa för detta med fika och när någon slår på en panna kaffe verkar alla känna lukten av det. Min bror med familj och även min syster bor på samma gård så det är ofta vi samlas alla för att fika och äta. 

Och Gottfrid är ju stjärnan hos alla, här under är han med min brors sambo Sofia.

Aah, dessa härliga helger. Jag älskar dem.

Tänk att...

...denna kille låg i min mage för lite mer än fem veckor sedan.

En kväll i trädgården

När vi köpte gården så följde ju också de uppväxta fruktträdgården med. Det var en av tre stora anledningar till varför jag fäste mig så vid detta ställe. Men trädgården behöver omsorg. Den har växt sig stor även fast man kan urskilja hur den är planerad från början. Och det är tur det för det är just det jag vill rädda. Det som var planerat från början. Jag skulle aldrig fylla ut och göra den kuperade marken onaturlig. Hela trädgården ligger som i en backe och verkar vara planlagd efter det, hur vinden blåser och hur solen går över himlen. Den enda nackdelen är kanske att det är näst intill omöjligt att spela kubb hemma hos oss. Men det kan jag leva med. 

Körsbärsträden är många och långa. Vi har två enorma och resten får så pass lite sol då de står så tätt och bakom de stora så vi valde att rensa bort några av dem som det inte fanns något framtida hopp för. Men då Kalle är väldigt glad i att köra motorsåg så fick jag vara med och verkligen peka vilka som skulle bort annars hade alla kunna rykt. Men kvar blev i alla fall en skogsliknande känsla av, om än lite luftigare än innan. 

Syrenbersån är som hjärtat i trädgården. Den är inte ens överväxt (i min smak). Tidigare ägare har hållt efter den fint - nu är det bara upp till oss att göra detsamma. Det syns inte så bra på bild, men ska försöka ta bättre foton när syrenen väl blommar. 

I sovande sällskap av Gottfrid så ställdes utemöbeln på plats i bersån och en ljusslinga knöt jag upp mellan grenarna över bordet. Det borde bli mysigt på sensommarkvällarna. 

Kalle gick runt på gården och fixade med en det ena och en det andra. Det är lite charmen med sommarkvällar här på landet. Lugnet i att gå omkring och beta av saker på den långa listan av saker att göra och sedan kunna gå och lägga sig med gott samvete...

... efter att ha beundrat det man åstadkommit och den underbara naturen. Som lärkträdet och dess kottar på bilden här under.

Och så gluttar man bara lite snabbt på projekten som ligger framför en, för man vill ju inte förstöra friden och lugnet man nyss skapat... 

Utflykt till Furuvik

Det började med att mamma och pappa skulle ta med brorsans två barn till Furuviks djurpark, då blev vi så sugna på att åka med - så vi gjorde det. Vi hyrde en havsstuga intill parken och bodde där allesammans. Lille Gottfrid börjar bli en resvan kille, två weekend semestrar och är fyra veckor gammal! Han verkar inte ha något emot att vara på resande fot. Han äter, rapar, skiter och sover och ibland sätter han in några gallskrik - när han inte är vaken och nöjd då!

Hur som helst, Furuvik är en fantastisk plats blandat med djur, tivoli, mat, mystik och natur.  

Kalle har blivit en superfarsa, han fixade allt (förutom amningen) medan jag sprang runt och fotograferade.

Det fanns mängder med djur att imponeras av, några av mina favoriter var flamingofåglarna här under, deras skrud är ju helt fantastisk.

Gottfrid sov gott under större delen av vistelsen i parken, båda dagarna vi var där. Jag inbillar mig att han sover som bäst när man är utomhus och det är mycket ljud och rörelser. 

Kalle och Gottfrid

Lilly, jag och Gottfrid

Mamma och pappa

Då det var morsdag just denna dag så bjöd jag mamma på bergochdalbanan Rocket. Det var minst sagt roligt, vi gillar verkligen såna där banor vi.

Flodfärd genom Sydamerika blev de också. Vem väger mest, mamma eller Arvid?

Har du vägarna förbi Gävle så missa inte detta!

Barn, vardag, hästar och sommar

Det har gått tre veckor sedan Gottfrid föddes och genast föll man in i klyschan att hela världen stannar upp. Allt förutom han och Kalle har kommit på andra plats. Dagarna har bytt av varandra och vi har försökt hitta lilla killens mönster. Hittat våra roller i detta och en vardag. Så hur går det då, kan man ju undra? Det går fint. Vi fixar här på gården med allt som måste göras och Gottfrid blev direkt en del av allt. Det känns så naturligt. Han är med i de flesta moment, har hälsat på alla djuren och sussar ofta sött i vagnen eller i BabyBjörn på magen medan jag och Kalle grejar på med allt möjligt. 

Nästa steg för mig blir att få in ridningen i vardagen igen. Först nu börjar jag känna mig redo att sitta i sadeln igen och nu ska vi bara styra upp lite tid till det också. Inget jag bekymrar mig över så mycket, att ha hästarna hemma på sin egen gård ger lyxen att en timme i stallet ger en hel del tid. Nu ska jag äntligen få lära känna Sunny på ett nytt sätt, då jag aldrig haft möjlighet att rida henne innan när jag var gravid. Och äntligen ska jag och min gamle vapendragare Gubben få komma ut i skogen och lufsa. Och som tur är har vi flera släktingar nära som står i kö på att vara barnvakt så jag och Kalle kan få komma ut och rida tillsammans emellanåt.  Jag har sett fram emot denna sommar så mycket, vår familj känns så stark och trygg. Detta kunde jag bara drömma om för några år sedan. Och då menar jag verkligen det.

Så blev vi tre

Efter ett gäng dagar på sjukhuset är vi nu tillbaka hemma, denna gång som en familj på tre. Detta knyte som vi nu håller på att lära känna heter Gottfrid. Han är skatten vi väntat på i 42 veckor och tre dagar. Men nu är han äntligen här. Vår lilla cowboy.