Det har gått tre veckor sedan Gottfrid föddes och genast föll man in i klyschan att hela världen stannar upp. Allt förutom han och Kalle har kommit på andra plats. Dagarna har bytt av varandra och vi har försökt hitta lilla killens mönster. Hittat våra roller i detta och en vardag. Så hur går det då, kan man ju undra? Det går fint. Vi fixar här på gården med allt som måste göras och Gottfrid blev direkt en del av allt. Det känns så naturligt. Han är med i de flesta moment, har hälsat på alla djuren och sussar ofta sött i vagnen eller i BabyBjörn på magen medan jag och Kalle grejar på med allt möjligt.
Nästa steg för mig blir att få in ridningen i vardagen igen. Först nu börjar jag känna mig redo att sitta i sadeln igen och nu ska vi bara styra upp lite tid till det också. Inget jag bekymrar mig över så mycket, att ha hästarna hemma på sin egen gård ger lyxen att en timme i stallet ger en hel del tid. Nu ska jag äntligen få lära känna Sunny på ett nytt sätt, då jag aldrig haft möjlighet att rida henne innan när jag var gravid. Och äntligen ska jag och min gamle vapendragare Gubben få komma ut i skogen och lufsa. Och som tur är har vi flera släktingar nära som står i kö på att vara barnvakt så jag och Kalle kan få komma ut och rida tillsammans emellanåt. Jag har sett fram emot denna sommar så mycket, vår familj känns så stark och trygg. Detta kunde jag bara drömma om för några år sedan. Och då menar jag verkligen det.
